För tio år sedan sålde jag mina föräldrars hus på Berghem i Umeå.
Efter försäljningen har jag inte förmått mig att ta vägen om huset eller ens sätta min fot på gatan. Jag blir fortfarande lite varmt vemodig när jag tänker på hur vi cyklade ner till skogen, pallade hallon hos tandläkare Lindh eller byggde snöfort vid häcken.
’
Nu har jag fått veta att det spökar i huset. Saker flyttar på sig och energier rör sig fram och tillbaka över ytorna.
Under hela min uppväxt och även senare var jag livrädd i huset men det berodde inte på energier eller spöken utan på en oljepanna som fanns i källaren och hade märkliga ljud för sig, samt att de stora fönstren vette ut mot en mörk trädgård där vad som helst kunde ruva. Jag var så rädd att jag aldrig som vuxen velat bo i hus.
Jag tror inte att min rädsla och spökerierna hör ihop men jag kanske tar en sväng förbi de nya ägarna nästa gång jag reser norrut. Det skulle kunna bli ett intressant samtal.